Fattigvårdsärenden


Pigan Eva Sofia Karlsdotter.

I november månad 1871 flyttade den ogifta pigan Eva Sofia Karlsdotter, från Näshults socken till backstugan Lugnet under Haga i Lemnhults socken. Åtta månader senare, den 3 juli 1872, nedkom hon med ett gossebarn.

Med anledning av barnets födelse kunde inte modern själv klara sitt uppehälle. Fattigvårdsstyrelsen beslöt därför att utbetala 8 riksdaler 75 öre till den lilla familjen. Detta belopp skulle så småningom avkrävas Eva Sofias tidigare hemsocken, vilken godtog kravet.

Under flera år klarade sig Eva Sofia på egen hand men 1888 drabbades hon av en olyckshändelse, som gjorde henne oförmögen att försörja sig och sitt barn.

I ett av Lemnhults fattigvårdsstyrelses fört protokoll från den 31 juli 1888 kan man läsa om hur "pigan Eva Sofia Karlsdotter i början av detta år genom olyckshändelse blifvit svårt brännskadad i ansigtet och dervid nästan blind samt till följd häraf helt och hållet oförmögen att hjelpa sig sjelf."

Till följd av skadan måste fattigvården ombesörja att Eva Sofia fördes till "Hvetlanda lasarett för nödig läkarevård under 180 dagar á 60 öre om dagen". Sluträkningen löd på 111 kronor varav 108 kronor var vårdkostnad och 3 kronor var för skjuts från sjukhuset till Lemnhult.

Lemnhults fattigvårdsstyrelse vände sig till Kungl. Majt:s befallningshavare i Jönköpings län. Med stöd av 1871 års fattigvårdsförordning krävde man Eva Sofias tidigare hemsocken Näshult "dels att från Lemnhult genast afhemta ifrågavarande piga, dels utbetala 111 kronor jemlikt bifogade räkning." Dessutom skulle man ersätta vad Lemnhults fattigvårdsstyrelse eventuellt skulle komma att utbetala " intill dess Näshults fattigvård om Eva Sofia Karlsdotter tager författningsenlig vård".

Näshult fattigvårdsstyrelse vände sig till Kungl. Majt:s Befallningshavare och bestred ersättningskravet. Man vägrade bestämt med orden "...men aldrig kan det väl vara meningen, detsamma skall vara och förblifva bindande för hela hennes lifstid, när hon har varit och arbetsför, så att hon sjelf sig försörjt". Styrelsen ifrågasatte den lämnade hjälpen. Man ansåg att understödet varit större än vad som vanligtvis bestods fattighjon.

Frågan om hemortsrätt togs också upp. Fattigvårdsstyrelsen i Näshult sade sig "varken ha rätt eller skyldighet förmena henne välja vistelseort, hvilken sökandena erkänner det hon oafbrutit bott, och visstats inom Lemnhults kommun". Med stöd av en utflyttningsattest, utfärdat den 25 oktober 1871 av socknens pastor, samt ett intyg från Eva Sofias förre husbonde, anhöll man "att blifva från krafvet och henne befriade". (Senare ifrågasattes sanningshalten i nämnda intyg).

Snart var de båda socknarna inblandade i en utdragen rättsprocess. Anklagelser och motanklagelser duggade tätt.

Så småningom avgjordes dock striden och den 30 oktober 1888 kom utslaget. Kraven från Lemnhults fattigvårdsstyrelse avslogs med motiveringen att "...då Eva Sofia Karlsdotter icke sedan 1 Oktober 1885 för sig eller sin son åtnjutit fattigvård i Näshults kommun" och då hon till följd av sin vistelse inom Lemnhults socken, "bort för åren 1886, 1887 och 1888 vara derstädes mantalsskrifven". Dessutom hade längre tid än ett år förflutit från mantalsskrivningen i Lemnhults socken 1886 till dess hon i början av 1888 åter kom i behov av fattigvård.

 

Fattighjonet änkan Hilda Ekegren.

Maktövergrepp och förmynderi av fattigvårdsstyrelsen kan utläsas av följande protokoll.

Den 17 oktober 1891 anhöll Lemnhult sockens kommunalstämma, hos Östra häradsrätten, att denna skulle döma J.P. Månsson i Grönskog, som far till det flickebarn fattighjonet änkan Hilda Ekegren fött. Dessutom ålades han att till barnets underhåll, betala 50 kronor årligen.

Mannen erkände faderskapet men vägrade betala det årliga underhållet. Han förband sig dock, att till fattigvårdsstyrelsens ordförande komminister F.A. Linderholm, en gång för alla, betala 250 kronor som fosterlega. Pengarna skulle utbetalas till modern med 20 kronor årligen tills flickan fyllt 15 år "på så sätt att 5 kronor i sender lemnas till henne vid de årliga fattigutdelningarna". Barnets mor förklarade sig nöjd med uppgörelsen. Emellertid godkände inte kommunalstyrelsen det fattade beslutet. Man ansåg att beloppet var för litet som fosterlön. Det fanns en uppenbar risk att fattigvårdsstyrelsen skulle tvingas dra försorg om flickan. I protokollet har man noterat följande "…kommunstyrelsen inte vill befatta sig i ifrågavarande sak utan modren får sjelf ombestyra fosterlön för sitt barn."

Då underhållskravet förnyades påpekade Månsson att han redan hade betalat. Han sade sig ha blivit övertalad och lockad att utge 250 kronor till fattigvårdsstyrelsen, trots att inget beslut fattats därom på kommunalstämman. Vid ett extra sammanträde fastslog stämman att nya revisorer skulle väljas för att granska styrelsens räkenskaper. Skälet som angavs var att den tidigare skedda revisionen varit ofullständig. Flera handlingar rörande fattigvårdens tillgångar hade undanhållits revisorerna.

De nya revisorerna konstaterade att ordföranden i kommunalnämnden gått olagligt till väga då han tubbat Månsson att betala och dessutom inte redovisat summan. Vid detta tillfälle var, förutom ordföranden, endast en ledamot närvarande, nämligen ordförandens svåger. På grund av oegentligheter meddelades inte styrelsen ansvarsfrihet i frågan.

Vid granskning av räkenskaperna för åren 1891 och 1892 fann man att "... enkan Hilda Ekegren ... under år 1891 icke åtnjöt för sin egen person full försörjning af Lemnhults kommun utan endast i likhet med föregående år tillfälligt understöd". Hon hade inte heller erhållit någon försörjning för det flickebarn, som Månsson var far till. Varken Hilda eller flickan hade tagits upp i den, för år 1892, fastställda klassindelningen av fattighjon, utan endast hennes andra barn.

Ärendet överlämnades, via Månssons ombud, till häradsrätten för prövning. Komminister Linderholm och hans svåger kallades inför rätten för att avlägga vittnesmål. Efter att ha avlagt ed och erhållit varning för mened inleddes särskilda förhör. Nu presenterades ett intyg, som sade att änkan kvitterat ut 22 kronor "... af de medel som J.P. Månsson såsom fosterlön utbetalt för flickan... och hvilka innestå hos Komminister F.A. Linderholm...".

Intyget var underskrivet med Hilda Ekegrens namn. De två svaranden tog på sin ed att det nämnda intyget var äkta. Vittnesmålet godtogs av häradsrätten.

 

Pigan Lena Andersdotter och dennas son.

Den 1 april 1876 var det återigen dags för Lemnhults sockens fattigvårdsstyrelse att besluta om understöd till en ensamstående mor. Nu gällde det pigan Lena Andersdotter, som inte längre kunde försörja sin 12-årige son. Fattigvårdsstyrelsen fann det nödvändigt att gossen lärde sig ett yrke och utackorderade honom till en skomakare för att gå i lära under tre års tid. Man skrev kontrakt med skomakaren om en ersättning av 45 kronor. Dessa skulle betalas av fattigkassans medel med 30 kronor för första året, 10 kronor för andra och 5 kronor för sista året. Modern måste åtaga sig att under de tre åren hålla sonen med kläder. Styrelsen hade stöd av fattigvårdslagen 3 § som fastslog:

"En hvar, som är arbetsför, skall utan fattigvårdssamhälles betungande försörja sig sjelf och sina minderåriga barn, så ock arbetsför man sin hustru; åliggande i öfrigt föräldrar och barn att i mån af behof, å ena, och förmåga, å andra sidan, hvarandra försörja."

 

Flickorna Thilda Kristina och Emma Sofia samt en "icke namngiven gosse".

Inom ett år, närmare bestämt den 17 januari 1877, skulle ytterligare barn bortackorderas. De båda faderlösa systrarna, Thilda Kristina och Emma Sofia, ackorderades ut på ett års tid. Äldsta flickan Thilda Kristina skulle börja sin nattvardsläsning den kommande vintern. Därför beslöt man att hon skulle vara bortackorderad till detta fullgjorts.

Kravet på den som antog flickorna var att de skulle ombesörja deras skolgång samt "hvad som för öfvrigt till en Kristelig uppfostran hörer". Dessutom skulle de hållas med "nödiga kläder att fattigvårdsstyrelsen ej behöfver bidraga härtill". Man stannade för lägsta anbudet vilket löd på 30 kronor.

Genom fattigvårdstyrelsens försorg utackorderades också äldste sonen i en flerbarnsfamilj, på ett års tid för 75 kronor och 90 kilo råg. Ersättningen utgick med en fjärdedel vid varje ordinarie sammanträde. Styrelsen åtog sig dessutom att skaffa kläder och skor till gossen.

 

Torparen Johan Melker Johansson, hans hustru och tvenne barn.

Lemnhults sockens fattigvårdsstyrelse hade, liksom övriga socknar, inte ekonomiska förpliktelser enbart för de inom socknen boende. Ansvaret omfattade också de som flyttat från socknen men av olika skäl hade hemortsrätt i Lemnhult. Följande kan läsas i Kungl. Kammarrättens utslag från den 12 december 1893, gällande hemortsrätt och fattigsamhällets ansvar.

Den 22 juni 1891 flyttade torparfamiljen Johan Melker Johansson från Lemnhult socken till Fresta socken i Uppland. Familjen bestod av Johan, hans hustru Josefina Albertina samt deras två minderåriga barn.

Drygt sexton månader senare, den 4 november 1892, inkom till Fresta sockens fattigvårdsstyrelse, en begäran om fattigunderstöd för den av sjukdom drabbade torparhustrun och dennas barn. Familjen saknade medel för sitt uppehälle. Mannen uppgavs ha övergivit hustrun och de två barnen och avrest till Brasilien.

Ett läkarintyg, som utfärdats den 19 september samma år, bekräftade att hustru Johansson led av svårartat bensår. Till följd av detta var hon ur stånd att genom arbete försörja sig och barnen. Fattigvårdsstyrelsen beslöt att tilldela familjen fattigunderstöd bestående av husrum, vedbrand samt daglig mjölk.

Nu vidtog en utredning om torparfamiljens hemortsrätt. Fresta sockens fattigvårdsstyrelse ansåg sig ej vara skyldiga stå för de övergivnas försörjning " ... enär ifrågavarande familj för år 1891 varit mantalsskriven inom Lemnhults socken, samt densamma därefter intill tiden för det ifrågakomna understödets beviljande" och att man därför "... ej kunnat å annan ort förvärfva hemortsrätt."

Med stöd av § 25 och 29 i 1871 års fattigvårdsförordning vände sig de styrande i Fresta socken till Kungl. Majt:s befallningshavare i Stockholms län och krävde att Lemnhults fattigvårdssamhälle skulle färpliktigas att

"... med belopp hvarom parterna fingo i brist af åsämjande särskildt tvista, ersätta fattigvårdsstyrelsen i Fresta socken hvad densamma för Josefina Albertina Johansson och hennes två minderåriga barns underhåll nödgats eller nödgades utgifva, intill dess familjen från Fresta församling afhemtades eller hemsändes eller familjens behof af fattigvårdsunderstöd eljest upphörde".

Lemnhult sockens fattigvårdsstyrelse besvärade sig över det beslut som tagits vad rörde Fresta sockens ersättningsanspråk avseende familjen Johansson. Det anförda besväret ogillades då Kungl. befallningshavare i Jönköpings län överlämnade en skrift vari han intygade att familjen hade hemortsrätt i Lemnhults socken. Fattigvårdsstyrelsen i Lemnhult anmodades att till Fresta socken utbetala nämnda fattigvårdsersättning.

Den 14 januari 1893 kom Kungl. Majt:s och Rikets kammarrätts utslag där man inte fann skäl att ändra Kungl. befallningshavares beslut i ärendet.

 

Stenarbetaren Carl Johan Karlsson

Den 23 november 1900 intogs stenarbetaren Carl Johan Karlsson för vård på Stockholms stads allmänna försörjningsinrättning. Två veckor därefter överlämnade Stockholms fattigvårdsnämnd till Överståthållarämbetet, en begäran att Lemnhults fattigvårdstyrelse skulle " ... utbekomma kostnader för ... Karlssons vård och underhåll."

Ersättningskravet löd på en krona om dagen, från och med intagningsdagen " ... till dess han kan varda utskrifven eller försörjningsskyldigheten af vederbörande fattigvårdsstyrelse öfvertages."

Landshövdingeämbetet tog del av handlingarna. Den 8 maj 1901 beslutade man att " ... Carl Johan Karlsson, hvilken den 6 juni 1894 fyllt sextio år, icke sedan 1882 vistats inom Lemnhults socken samt hans inom nämnda socken qvarboende familj åtminstone under de sex närmaste åren innan Karlsson fyllt sextio år icke åtnjutit fattigunderstöd ".

Karlsson kunde således inte anses ha bibehållit hemortsrätt i Lemnhults socken. Myndigheternas fastslog att "... Lemnhults kommun icke kunde tillförbindas att gälda den i målet fordrade ersättningen."

Som synes var det inte ofta livet rörde med varsam hand vid de minsta och armaste i samhället.


Till Lemnhults socken