Fattigstugan

Den tidigare fattigstugan

De flesta uppgifter angående fattigstugan och dess invånare, är till största delen hämtade ur protokoll, förda av Lemnhults fattigvårdsstyrelse, under 1800-talets senare del. Vidare har viss information hämtats ur hembygdsföreningens skrift.

Under modern tid har den forna fattigstugan varit ålderdomshem, pensionärsbostad för att i dag fungera som ortens barndaghem.

Under första hälften av 1800-talet flyttades Lemnhults fattigstuga till sin nuvarande plats. 17 1/2 kappland jord hade upplåtits till plan för fattighuset samt särskilt jordland till varje fattighjon. Boningshuset skulle, enligt beslut, innehålla mindre rum för 10 - 12 fattighjon.

En kort tid efter att fattigstugan tagits i bruk, började rykten gå att utsocknes personer, utan rättigheter och behov, bosatt sig i stugan.    

Närboende klagade över det tiggeri och de många stölder, som förekom. Ingen i byn vågade längre lämna sin egendom utan tillsyn. Man sade att de säkraste lås inte kunde stänga ute den hop tjuvaktiga lättingar som skockade sig samman i fattigstugan. De fattighjon, vilka hade rätt till husrum, vedbrand samt skötsel av församlingen måste, med hjälp av fattigmedel, vårdas på annat håll för trängselns skull.

För att förekomma missbruket bestämde socknens styresmän att inga obehöriga fick finnas i fattigstugan. Dessa skulle genast flyttas ut, om det var nödvändigt tilläts man bruka våld.

Man beslöt tillsätta en fattigsköterska. Denna skulle med nit, trofasthet och ömhet ta vård om hjonen. Hon skulle även se till att ingen obehörig person eller främmande egendom hystes i stugan. Om inte sköterskan uppfyllde sina plikter kunde hon själv bli utdriven ur fattigstugan. Som ersättning för sitt arbete kunde hon inte räkna med något annat än fritt husrum. Sin mat tvingades hon bekosta själv.

Enligt protokoll från 1886 10 11 hölls entrepenadauktion i Lemnhults fattighus då byggnaden var i stort behov av reparation. Villkoren som ställdes var följande; entrepenören skulle, enligt godkänt förslag, rengöra och lägga om takteglet. Reparera brädfodringen på hela huset. Lägga nytt golv i det stora rummet, kammaren och de båda förstugorna, och reparera trappan. Bättra alla dörrar, sättas in sju lufter nya innanfönster samt reparera de gamla. Reparera reverteringen på väggarna, lägga om förstugubron med nytt undervirke, rappa stenfot och skorsten samt späcka takryggen med kalkbruk. Entrepenören skulle också ta ner och sätta upp sängarna.

Fattigvårdsstyrelsen åtog sig att hålla med kalk och det tegel som saknades, allt övrigt skulle entrepenören släppa till.

Arbetet skulle slutföras inom en månad. Av ackordsumman skulle entrepenören få 50 kronor vid arbetets början och slutlikvid när det var färdigt, avsynat och godkänt.

Det tidigare uppgjorda kostnadsförslaget slutade på 185 kronor. Lägsta anbudet var 159 kronor, vilket antogs av fattigvårdsstyrelsen.

Efter auktionen utdelades, enligt protokollet, extra fattigvård i form av brödsäd, till fyra behövande. Den sammanlagda mängden säd var 120 kilo, fördelade på 80 kilo råg och 40 kilo havre.

Under perioden 1875 - 1895, bodde 48 personer i fattigstugan, 14 män, 27 kvinnor och 7 barn. Dessa fick sin fulla försörjning genom socknens försorg. Antalet åldringar dominerade och den vanligaste kategorin var ensamstående kvinnor, över 60 år. De flesta var långtidsfattiga och tillbringade flera år av sitt liv i fattigstugan. Vanligtvis var kvinnorna yngre än männen vid inflyttningen. Detta innebar att de tillbringade fler år på fattigstugan, än männen, som i regel levde endast ett fåtal år efter inflyttningen. Det förefaller som om männen endast flyttade in för att dö.


Till Lemnhults socken