Fattigvården i Lemnhult


Hur fungerade fattigvården i en småländsk socken under 1800-talets senare del och 1900-talets början?

Jag har valt att belysa åren 1872 - 1902. Denna period var synnerligen livaktig med avseende på Lemnhults fattigvårdsstyrelse. Mitt källmaterial består främst av protokoll förda vid Lemnhults fattigvårdsstyrelses möten, utdrag ur domböcker samt brev som utväxlats mellan Lemnhult och närliggande socknar rörande fattigvårdsersättning.

Fattigdom har alltid existerat, i alla tider och i alla kulturer. Vem som anses vara fattig beror på hur omgivningen bedömer fattigdom och vad som läggs in i begreppet. I vårt samhälle är den fattig som inte har ekonomiska resurser att tillgodose sina mest grundläggande behov.

Under 1800-talet var måttet på fattigdomen, oförmåga att betala skatt. Skatten togs ut av överskottet och den som hade brist på överskott, var således fattig. Metoden, som användes i Lemnhult, var långt ifrån tillförlitlig. Många grupper var befriade utan att för den skull vara medellösa. Soldater och den som satt på undantag var befriade utan att vara reellt fattiga. Utackorderade barn räknades som fattiga endast om de var omhändertagna av en fattig familj. Levde de hos en välbärgad familj ansågs de inte fattiga.

Det var i första hand socknens ekonomi, som avgjorde vem av de behövande som skulle få hjälp. Det var sällan den hjälpsökandes behov som styrde urvalet. Understödet bestod i regel av vedbrand samt brödsäd. Barnfamiljer kunde någon gång tilldelas en viss mängd mjölk per dag. Mera sällan utgjorde bidraget reda pengar.

Det fanns olika slags fattigdom. Ålderdom, sjukdom eller tung försörjningsbörda var några av skälen. En fattigdomsorsak, som drabbade de arbetsföra, var arbetsbrist eller ringa tillgång till jord.

De gamla drabbades svårt då arbetsförmågan minskade och möjligheten att försörja sig försvann. I regel var det gamla kvinnor, ogifta eller änkor, som arbetade för sin egen försörjning och mestadels levde som inhyseshjon. Barnlösa gamlingar löpte stor risk att hamna i nöd då de inte längre orkade arbeta. Barnet var den åldrande människans försäkring mot armodet. Vanligtvis flyttades hjonet till fattigstugan då orken sviktade och fick stanna där, i regel till sin död. Ett fåtal gamla, som var blinda och lama, hade full försörjning genom fattigvårdens försorg.

Sjuka och handikappade hade sitt uppehälle hos familjen. De stannade i regel kvar i hemmet från barndomen till vuxen ålder eller så länge som föräldrar och syskon hade möjlighet att ta vård om dem. Institutionsvård utanför socknen var mindre vanlig. En manlig sockeninvånare vistades dock en längre tid på mentalsjukhus.

Under en period ökade antalet medellösa flerbarnfamiljer. Föräldrarna klarade inte att försörja alla barnen. Ibland på grund av arbetslöshet eller sjukdom. I något fall ackorderades ett barn ut för att tillfälligt lätta på försörjningsbördan. Tre familjer tog sin tillflykt till fattigstugan, men vistades där endast en kortare tid.

En framträdande grupp var ogifta mödrar med minderåriga barn. En ogift mor var inget ovanligt i det svenska bondesamhället. Risken att hamna i fattigdom var antagligen större för de ensamstående mödrarna än för övriga grupper, då de var ensamma om försörjningsbördan. Kvinnor, som vid upprepade tillfällen födde utomäktenskapliga barn, kunde råka i svårigheter. Då de brutit mot rådande normer var det närmast omöjligt för dem att bli socialt accepterade. I vissa socknar ansågs dessa kvinnor vara en tillgång, då de fungerade som billig arbetskraft i jordbruket. Utlämnade till andras godtycke tvingades mödrarna och deras barn, av överlevnadsskäl, till slitsamma arbeten för ringa ersättning.

I Lemnhult var inställningen till ogifta mödrar något annorlunda. Här sågs ensamstående med barn, som en belastning för socknen. Denna inställning berodde delvis på vem som fällde avgörandet i fattigvårdsstyrelsen. Bönderna hade i regel en mer liberal inställning till de ogifta mödrarna än kyrkans män, vilket påverkade besluten om den sökandes hjälpbehov. Trots att de styrande såg dem som en börda bifölls i regel deras ansökningar om fattigunderstöd.

Barnen var den mest utsatta gruppen. Att utackordera de obesuttnas barn till "bästa pris" var den vanligaste lösningen på socknens barnomsorg. Ständigt återkom argumentet att dessa barn så litet som möjligt skulle belasta fattigvården. Det fanns inga fastställda priser vid omhändertagandet av de små. Tvärtom berättar protokollen om ojämlika ersättningar beroende på fosterfamiljens ekonomiska situation. Den förmögna kunde få dubbelt så hög ersättning som den fattiga familjen. En hög ersättning garanterade emellertid inte att barnet fick ett bättre liv hos den välbärgade fosterfamiljen.

Pojkarna var lättare att "få ut på socknen", än flickorna. Ersättningen var i regel högre för pojkarna då deras arbetsförmåga ansågs större. En vanlig lösning var att placera ut dem hos någon av socknens hantverkare och lära sig yrket av denne. Barnen fostrades efter regeln litet mat, mycket arbete. Många hade det svårt och så snart de läst fram för prästen lämnade de fosterhemmen.

Protokollen visar att många av de hjälpsökande var inflyttade från andra orter. Församlingens ovilja mot dessa utomsocknes människor, de "icke önskvärda", går inte att ta miste på. Många fattigvårdsärenden i Lemnhult drog ut på tiden då de gick till rättslig prövning. Protokollen avslöjar att ett flertal tvister fortgick i flera år. I de flesta fall rörde striden 24 § i 1871 års fattigvårdsförordning, som gäller hemortsrätten. Socknens fattigvårdsstyrelse försökte helt enkelt flytta över ansvaret på de behövandes tidigare hemortskommun.

Genomgången av de aktuella protokollen visar att lagen, med ett undantag, tillämpades strikt av Lemnhult sockens fattigvårdsstyrelse.


Till Lemnhults socken