Torp och torpare

Här låg en gång torpet Dalen

    Här låg torpet Dalen och enligt Lemnhulstsboken var sömmerskan Vilhelmina Augusta Jonsdotter, f. 1859, den som sist bodde här. Stugan revs efter hennes död 1934.

Laga skifte förekom i byarna främst under 1800-talet. 1856 pågick skiftesverksamheten som mest intensivt. Samtidigt ökade befolkningsantalet och detta bidrog till ökad nyodling. För att föda det växande antalet människor måste livsmedelsproduktionen öka och det betydde ökad ekonomisk vinning för den enskilde jordägaren.

En torpare kunde få tillstånd att bygga ett torp om förutsättningarna för odling var goda. Genom dagsverksplikten fick markägaren tillgång till arbetskraft och gårdens samlade produktion kunde öka.

Många torp ändrade karaktär vid laga skiftet. I flera fall såldes jorden och torpen förvandlades till enbart bostäder. De forna torparna drabbades av fattigdom då de fick svårt att försörja sig och sina eventuella familjer. Det fanns ingen garanti att de fick stanna kvar i "sitt" gamla torp. Hade de inga barn att flytta till måste de, för att få tak över huvudet, bli inhyses- eller fattigstuguhjon.

En torpare som var knuten till huvudgården på något sätt, hade ofta rätt att få vård till sin död. En s k livtidsdonation till en trotjänare i Lemnhult kunde se ut på följande sätt. En enkel kammare som bostad, ett bås i ladugården för att inrymma en ko samt ett stycke uppodlad jord. Tilläggas bör att mottagaren av donationen årligen skulle erlägga 2 riksdaler för sin jordbesittning.


Till Lemnhults socken